Vi packade och lade oss vid poolen, otåligt väntande. Vid lunch åkte vi Supershutteln till flygplatsen, via Alton Road och förbi öarna där Miamis dyraste och största villor ligger tätt vid vattnet. Vid varje brygga ligger en gigantiska, vita motorbåtar med skydecks som basketplaner förtöjda.

Chauffören sjöng reklamjinglar för olika flygbolag när vi passerade gaterna: Continental, American Airlines, Delta. De sistnämnda hade bästa jingeln.

När vi landade på JFK-flygplatsen hettade fortfarande Miamis poolstunder i kinderna.

Maten i Miami, åtminstone här på Miami Beach, är medioker. Inte särskilt vällagad som på andra ställen i USA, de etniska köken är få och det riktigt starkt representarade - det kubanska - läggs i ärlighetens namn inte i ett särskilt fördelaktig ljus här. Med barnvagn blir tillgången till fine dining dessutom begränsad.

Lägg till detta effekten av ett par slarviga burritos; att bli magsjuk i USA är lite som att stuka foten på en skidsemester i Alperna.

Igår kväll hamnade vi slutligen på Tap tap, nere på femte gatan. En enkel haitiskt restaurang med fantastiskt bjärta väggmålningar i alla rummen. På toaletten blickade naivt målad man med en tupp i handen ned på mig från sin plats ovanför pissoaren. I taket samsades voodoo-tecken, spelkort, ord på haitisk kreol ("transparans", "fratenita") med vackra haitiska pastoraler.

På bordet ställdes en haitisk mojito, en bitter och sur Natif och ett par haitiska öl: Prestige. Den grillade geten smakade mört och rikt, havsaborren var täckt med knallgrön avocado. Vällagat med omsorg.

Ägaren kom inrullande med en gammal, bred lila bil. Den kryllade av målningar på barn, getter, blommor, landskap,kjolar och solar. Längst fram över kofångaren böljade en grindöverskrift i tjockt stål: "resistans".

Ur bilen klev föraren med ett långt och trimmat skägg. Under armen bar han en tupp i trä.

A nere i Miami Downtown.

På läslistan finns Johan Klings Människor utan betydelse, Selma Lagerlöfs Jerusalem, James Ellroy, En amerikansk myt, Monika Fagerholms Den amerikanska flickan och Hans Koppels Vi i villa.

Jerusalem var en mäktig upplevelse, det är något i historien om religiös fanatism, hierarkisamhälle och konservatism som klingar bekant. Det finns något modernt och amerikanskt över Lagerlöfs dalmasar, deras önskan att väckelseprektikanten Hellgum ska ge deras liv ny mening med att flytta till Jerusalem.

Vi lämnar huset och läsläge en stund, ut på gatorna. På några taxibilars tak finns reklamskyltar. Donald Trump kommer hit i slutet av januari, han ska ge sina bästa råd.

Jerusalem får djupare resonansbotten.

Vinden slår mig rakt i ansiktet när jag når stranden från 11:e gatan. När jag vänder söderut mot South Pointe Park ger vinden från Västindien hårt motstånd på min joggrunda. Jag passerar ett scenbygge på stranden, lastbilarna är framkörda och ett stort gäng byggare är på plats.

Under den vita Miami-sanden ser jag den ljusa plastmatta som sanden som körs hit med jämna mellanrum ligger på. Nere på stranden gör en ensam man situps. Söder om femtegatan (SoFi på Miamiska) ligger morgonsurfarna och guppar som bojar i havet. De väntar på rätta vågen.

En doft av cigarr slår emot mig.

En man med tovigt, tunt hår, grå toppluva, ett glest men långt skägg och brunbrända kubanska drag drar sin fullpackade kundvagn framför sig på Ocean Drive. Den gnisslar för varje stöt han gör. I den ena handen håller han sin stora, vackra cigarr. Den pyr i vinden.

GAP, Collins avenue. Miami Beach, FL.

Vi kliver ut från den lilla men inspirerande boklådan Books & Books på Lincoln Road Mall. En man cyklar förbi oss. Runt halsen har han snurrad i två varv en jättelik orm. Den är lika tjock som en vältränad mansarm och ett par meter lång.

Ormen ligger trött och stilla på ägarens kropp som ett säkerhetsbälte. Den sista biten ormsvans har han stoppat in i hyskorna i jeansshortsen som den vore ett skärp.

Senare möter vi honom nere på Ocean Drive, där han hänger den tunga ormen om halsen på tre unga, festklädda tjejer. Nu har han även en papegoja med sig, som sitter i håret på en av flickorna.

Mannen tar kort. Ormen ligger helt stillar. Papegojan väntar lojt på blix.

Kroppskulturen är närvarande här, men inte lika påträngande som hos sin kroppsfixerade kusin Kalifornien.

Mycket känns igen.

Längs stranden joggar ensamma hunkar i röda shorts och kritvita Asics-skor på den hårt packade sanden. Några tjugunånting-tjejer finjoggar dramatiserat i korta hot pants och ännu kortare linnen. En överviktig man i vit, stor t-shirt kränger sig fram: stranden vibrerar.

Längre nedåt mot femte gatan packar sex högljudda, smala tjejer upp sina volleybollar. De delar upp sig vid näten och spelar sedan i bikini beachvolleyboll i den glödgande sanden. Deras kroppar är bruna som bränd olja.

Alldeles bredvid, i skuggan av palmerna, hänger ett gäng män vid några uppställda stänger. Sandfyllda vattendunkar fungerar som hantlar. One, two, three, four, five. En man i linne gör armhävningar på muren.

Någon gör chin ups.

Men de mäktar långt ifrån lika många som kroppsdyrkarna på Muscle Beach, Los Angeles klarar av.

Miami är en hundstad, inte en kattstad.

Hemlösa katter stryker runt överallt, smörar sig fram till vår dörr och smilar in sig. Det funkar inte och de lommar iväg. Svarta, spräckliga, fula, slitna. Ute på gatan sitter en kattunge rädd på trottoarkanten och ser på mig som jag vore bödel.

Runt hörnet på 10:e låg flera dagar en vit, hemlös katt utsträckt och död på en gräsmatta. Idag var den borta.

Hundarna däremot, alla har dem. Svarta, latinos, asiater, kaukaser, unga, gamla, män, kvinnor, hippa, verklighetens folk.

Men till skillnad mot människor är det här med ras inte särskilt högt på Miamibornas agenda. Renrasiga hundar är få.

Ute på West Avenue finns ett par meter allmän mark där tre glassvita hundar av oklart ursprung brottades med varandra.

"Vanilla, come here."

"Sky, stop that."

"Fredo, fredo!"

Ropade mattar och hussar. Hundarna lyssnade inte utan vältrade sig i utsikten från Miamis skyline.

Det är något medelhavslikt med Miami. Tempot, slöheten, doften av hav och föruttnelse, de stenblock som böljar fram kubistiskt längs bilvägarna: trottoarerna.

Till detta palmerna, det klorsmakande vattnet, de många vesporna (för att vara USA) och förkärleken till sunkiga trashlyxmärken som Ed Hardy.

Längs strandpromenaden blandas joggare med tvåbarnsmammor på inlines och barnvagn, förhandlande, högljudda fastighetsmäklare på morgonpromenad mixas med välbrända kroppar med Starbucksmuggar i handen, på en bänk där 8:e gatan når Ocean Drive sitter en äldre kvinna försjunken i en tjock bok i pergolans skugga.

Några meter bort rådslår strandens luffare.

Bagelknappen. Jag älskar att brödrosten har en bagelknapp. Vi stoppar ned våra bagels från Einstein Bros Bagels borta på Alton Road. Russian, cinnamon-raisins och sesame.

Kaffet puttrar i den lilla bryggaren och när våra grannar hämtar sina cyklar - cykelskjulet står framför vårt köksfönster- nickar jag försiktigt, vågar inte riktigt ta i. De ser också besvärade ut över situationen.

De är väl också européer.

Färgerna i Miami är inte starka och intensiva (som det mesta andra i USA), även om Leonard Horowitz på 80-talet gjorde ett mycket omdiskuterat försök att göra art decon här hård och bländande, så kallad deco dazzle. Nej, Horowitz försök fick aldrig ordentlig utbredning. Istället är stan slappare färgsatt.

Bakåtlutad, ljus, fläckig, väderbiten, världsvant kall - det gula är aldrig majsgult här, det röda knallar aldrig, det blå blir aldrig azur.

Miami ha en annan palett än resten av USA.

Som Gaps stora vackra butik på Collins Avenue.

Som att färgerna är hämtats från en t-shirt som länge hängt över en av de många verandorna som kantar de breda gatorna med sina tegelröda, smala trottoarer. Urtvättad, solblekt.

Solhälsning från Miami. 76 grader varmt, ja Fahrenheit eftersom det här landet - förutom att ha en fäbless för det grandiosa och det riskfyllda - lever kvar med sina egna isolerade måttsystem.

I en korsning mellan Washington Avenue och 11th stannade jag i väntan på att A skulle hämta ut två iskaffe från Starbucks. En afroamerikansk man i min ålder slafsar fram med en vit korthårigt blond kvinna i min mammas ålder till övergångstället. Han stannar. Hon viker av ned till vänster, mot Ocean Drive, havet.

"Where' you going?" stöter mannen fram med trött aggressivitet. Här har livet gått hårt fram.

"Häråt" snäser hon och fortsätter gå. "Var ska du?"

"Neråt" skäller han och pekar söderut. "När jag ändå är här tänkte jag göra lite nytta. Jag ska leta lediga jobb. Varför ska du gå till havet igen?"

"Jag måste gå på damtoaletten."

"Använd Starbucks" befaller mannen för döva öron. Jag ser inte längre kvinnan som traskar vidare. Han suckar högt och uppgivet, slänger sin McDonalds-bägare på en parkerad bil vid gatkanten. Han slänger ett öga på mig, som rullar barnvagnen fram och tillbaka.

"Gift dej aldrig" ropar han. Och går ned mot havet.

A kommer ut med två kalla muggar, vi pratar om Mad men-förstaden Ossining, och om att Jon Hamms skägg på gårdagens Golden Globe-gala betyder att hans Mad men-karaktär Don Draper kommer bli beatnik.

"Det är sextiotal, han är ju singel. Kerouac. Beatnik..." funderar A. "... det är en slags litteraturstil... som manga?"

Hur det än är med den saken var Hamms skägg igår betydligt mer bonsai än den gifte mannen som nu följde sin fru ner mot havet.

Varför åker man till Miami? Man vill bort, visst men det finns hundra och en andra platser att fly till.

Några tänkbara skäl: solen, brisen, det söliga tempot, anonymiteten, den falska sportigheten, den fattigt unkna doften av ruttnande palmblad, närheten till Latinamerika, till Kuba, till Havanna.

Det går inte att förstå USA genom att klampa fram i en enda stad, men Miami är en nyckelscen i det amerikanska dramat. Här landade spanjorer, pirater, soltörstiga judiska pensionärer (strax norröver ligger Palm Beach Country Club där Bernie Madoff grävde guld till sin bluffond) och Gloria Estefan. Det var här som amerikansk gränspolis med dragna vapen trängde sig in i ett hus för återföra 7-åringen Elian Gonzalez till Kuba.

Så nära allvaret. Vår haitiske taxichaufför tog med jämnmod familjebeskedet från Haiti att alla barnen utom ett hade överlevt. Sedan fann hann 1034 Michigan Avenue och hjälpte oss med vårt bagage. Vi släpade in väskorna till poolen, omgiven av art deco. Armerad art deco. Allvaret finns här, om än solblekt.

Den kallas för en av USA:s farliga städer, men det är inte för denna falska farlighet som man kommer till Miami. Det är något annat; en anda, ett särdrag.

I inflightmagasinet läser jag: Av Kaliforniens alla apelsiner äts 80% medan 80% av Floridas apelsiner pressas till juice.

Det är just den bilden med alla dess överförbara betydelser jag letar efter: apelsinerna. Det är för apelsinerna man kommer till Miami.