Maten i Miami, åtminstone här på Miami Beach, är medioker. Inte särskilt vällagad som på andra ställen i USA, de etniska köken är få och det riktigt starkt representarade - det kubanska - läggs i ärlighetens namn inte i ett särskilt fördelaktig ljus här. Med barnvagn blir tillgången till fine dining dessutom begränsad.

Lägg till detta effekten av ett par slarviga burritos; att bli magsjuk i USA är lite som att stuka foten på en skidsemester i Alperna.

Igår kväll hamnade vi slutligen på Tap tap, nere på femte gatan. En enkel haitiskt restaurang med fantastiskt bjärta väggmålningar i alla rummen. På toaletten blickade naivt målad man med en tupp i handen ned på mig från sin plats ovanför pissoaren. I taket samsades voodoo-tecken, spelkort, ord på haitisk kreol ("transparans", "fratenita") med vackra haitiska pastoraler.

På bordet ställdes en haitisk mojito, en bitter och sur Natif och ett par haitiska öl: Prestige. Den grillade geten smakade mört och rikt, havsaborren var täckt med knallgrön avocado. Vällagat med omsorg.

Ägaren kom inrullande med en gammal, bred lila bil. Den kryllade av målningar på barn, getter, blommor, landskap,kjolar och solar. Längst fram över kofångaren böljade en grindöverskrift i tjockt stål: "resistans".

Ur bilen klev föraren med ett långt och trimmat skägg. Under armen bar han en tupp i trä.