Solhälsning från Miami. 76 grader varmt, ja Fahrenheit eftersom det här landet - förutom att ha en fäbless för det grandiosa och det riskfyllda - lever kvar med sina egna isolerade måttsystem.

I en korsning mellan Washington Avenue och 11th stannade jag i väntan på att A skulle hämta ut två iskaffe från Starbucks. En afroamerikansk man i min ålder slafsar fram med en vit korthårigt blond kvinna i min mammas ålder till övergångstället. Han stannar. Hon viker av ned till vänster, mot Ocean Drive, havet.

"Where' you going?" stöter mannen fram med trött aggressivitet. Här har livet gått hårt fram.

"Häråt" snäser hon och fortsätter gå. "Var ska du?"

"Neråt" skäller han och pekar söderut. "När jag ändå är här tänkte jag göra lite nytta. Jag ska leta lediga jobb. Varför ska du gå till havet igen?"

"Jag måste gå på damtoaletten."

"Använd Starbucks" befaller mannen för döva öron. Jag ser inte längre kvinnan som traskar vidare. Han suckar högt och uppgivet, slänger sin McDonalds-bägare på en parkerad bil vid gatkanten. Han slänger ett öga på mig, som rullar barnvagnen fram och tillbaka.

"Gift dej aldrig" ropar han. Och går ned mot havet.

A kommer ut med två kalla muggar, vi pratar om Mad men-förstaden Ossining, och om att Jon Hamms skägg på gårdagens Golden Globe-gala betyder att hans Mad men-karaktär Don Draper kommer bli beatnik.

"Det är sextiotal, han är ju singel. Kerouac. Beatnik..." funderar A. "... det är en slags litteraturstil... som manga?"

Hur det än är med den saken var Hamms skägg igår betydligt mer bonsai än den gifte mannen som nu följde sin fru ner mot havet.