Miami är en hundstad, inte en kattstad.

Hemlösa katter stryker runt överallt, smörar sig fram till vår dörr och smilar in sig. Det funkar inte och de lommar iväg. Svarta, spräckliga, fula, slitna. Ute på gatan sitter en kattunge rädd på trottoarkanten och ser på mig som jag vore bödel.

Runt hörnet på 10:e låg flera dagar en vit, hemlös katt utsträckt och död på en gräsmatta. Idag var den borta.

Hundarna däremot, alla har dem. Svarta, latinos, asiater, kaukaser, unga, gamla, män, kvinnor, hippa, verklighetens folk.

Men till skillnad mot människor är det här med ras inte särskilt högt på Miamibornas agenda. Renrasiga hundar är få.

Ute på West Avenue finns ett par meter allmän mark där tre glassvita hundar av oklart ursprung brottades med varandra.

"Vanilla, come here."

"Sky, stop that."

"Fredo, fredo!"

Ropade mattar och hussar. Hundarna lyssnade inte utan vältrade sig i utsikten från Miamis skyline.