Varför åker man till Miami? Man vill bort, visst men det finns hundra och en andra platser att fly till.

Några tänkbara skäl: solen, brisen, det söliga tempot, anonymiteten, den falska sportigheten, den fattigt unkna doften av ruttnande palmblad, närheten till Latinamerika, till Kuba, till Havanna.

Det går inte att förstå USA genom att klampa fram i en enda stad, men Miami är en nyckelscen i det amerikanska dramat. Här landade spanjorer, pirater, soltörstiga judiska pensionärer (strax norröver ligger Palm Beach Country Club där Bernie Madoff grävde guld till sin bluffond) och Gloria Estefan. Det var här som amerikansk gränspolis med dragna vapen trängde sig in i ett hus för återföra 7-åringen Elian Gonzalez till Kuba.

Så nära allvaret. Vår haitiske taxichaufför tog med jämnmod familjebeskedet från Haiti att alla barnen utom ett hade överlevt. Sedan fann hann 1034 Michigan Avenue och hjälpte oss med vårt bagage. Vi släpade in väskorna till poolen, omgiven av art deco. Armerad art deco. Allvaret finns här, om än solblekt.

Den kallas för en av USA:s farliga städer, men det är inte för denna falska farlighet som man kommer till Miami. Det är något annat; en anda, ett särdrag.

I inflightmagasinet läser jag: Av Kaliforniens alla apelsiner äts 80% medan 80% av Floridas apelsiner pressas till juice.

Det är just den bilden med alla dess överförbara betydelser jag letar efter: apelsinerna. Det är för apelsinerna man kommer till Miami.